Short stories

Påsken …

… firar jag med familj och manus. Hittade en gammal novell jag skrev för några år sedan till en tävling på tema ‘I gränslandet’, bjussar på den här:

Under ytan*

Naken! Jag blundar, öppnar ögonen och skakar på huvudet. Nej, det är ingen dröm. Killen på stigen är spritt språngande näck. Huden knottrar sig på armarna och vatten droppar från mina dyblöta kläder. Jag måste ha glömt att ta av mig dem innan jag hoppade i vattnet. För vilken vettig människa som helst skulle det te sig underligt. Hur man bara kan missa en sådan grej och rycka på axlarna, men huvudet har inte varit med mig på över ett halvår. Minuter, timmar och dagar smälter samman. Mamma hävdar att det är tabletternas fel, men jag vet inte. Jag har alltid varit en smula labil, på gränsen liksom – på gränsen mellan rationell och galen.

Killen på stigen ler och jag rodnar. Värmen får vattnet på huden att koka. Herregud, kan jag sluta stirra. Jag vänder mig om och överväger att springa från platsen. En förnuftig människa skulle göra det. En naken man, eller som i det här fallet kille, kunde betyda psykopat, blottare, rymling från mentalsjukhuset och gud vet vad mer.

”Vad tyckte du om melodin?” Hans röst är ljus och bekymmerslös. Jag vänder mig om igen och den illröda färgen som precis försvunnit från ansiktet återvänder.

”Vilken melodi?” Jag lyssnar och fortsätter att stirra på honom. Huden är blek, på gränsen till genomskinlig, som om han legat alldeles för länge i vatten. Håret är blött, och tillbakakammat, linjerna i ansiktet klanderfria. Han påminner om killarna som satt längst fram till höger i aulan på universitetet. Färgen i ansiktet når mörkröd. Ja, inte tror jag någon av dem körde med gröna vågen under midjan.

Han ler bredare. ”Glöm det. Jag kan visa dig igen lite senare ”, säger han och sträcker fram handen.

Hjärnan börjar arbeta. Jag kisar och studerar honom i detalj. Vet jag vem han är? Kanske en av min brors kompisar? Jag stryker bort håret ur ansiktet och drar upp tröjärmarna. Ärren lyser röda mot huden, som om det var i går de skars in. Jag drar ner tröjan. Jag älskar allt med den: lukten, den allt annat än smickrande passformen, den mossgröna färgen, till och med blodet på mudden.

”Jag måste nog gå”, säger jag. Han är inte en av min brors kompisar, vore han det skulle han inte prata med mig. Han skulle se på mig och le obekvämt innan han vände sig om och gick.

”Gå?” Leendet försvinner och glansen i ögonen dör ut. ”Men jag har ju väntat på dig”, lägger han till och rösten darrar.

Någon driver med mig. Inte ens galningen i mig skulle gå på att någon som han, Apollon reinkarnerad, skulle stå mitt ute i skogen och vänta på någon som jag. Kanske om jag inte hade slutat att äta, fortsatt att gå till frisören, eller varför inte, använt rakbladen till det de faktiskt är till för. Jag föddes fin och med silversked i munnen. Det var i alla fall vad de flesta sa. Jag hade sett bra ut, snygg till och med.

”Vacker”.
”Vad sa du?” Jag blir torr i munnen.

Han rycker på axlarna. ”Vacker. Inte snygg”, säger han och biter sig i läppen. ”Och förlåt, hade jag haft koll på innerstadstrenderna hade jag … ”. Han tystnar och låter armarna göra en ta da gest framför den del av kroppen vilken tidigare fått mig att rodna.

Jag skrattar. Ljudet studsar mellan tallarna, ut över sjön, slår mot klipporna och kommer tillbaka igen.

”Där ser du. Jag får dig att le. Du måste komma med mig.”

”Hur vet jag att du inte är en förklädd psykopat” säger jag på skoj, men ekot av mitt skratt dör ut och mörkret runtomkring oss gör sig påmint. Beslutet att springa ut till ravinen måste sorteras in i ’galen mappen’ som min psykolog så fiffigt kallade det.

”I så fall har jag misslyckats med förklädnaden”, svarar han rappt och börjar gå mot mig. För varje steg han tar, rör sig mina ben bakåt. Jag tror det är av rädsla, men kanske inte. Någonstans vill jag inte att han ska ändra sig. Jag vill fortsätta att vara vacker.

Han hinner ifatt mig och jag stirrar upp mot himlen, inte ner. Det är kallt men han ser opåverkad ut. Jag rodnar igen och han fnissar.

”Jag har sett dig här så många gånger. Väntat. Hoppats. Blivit otålig.” Hans hand rör vid mitt käkben. Känslan av kalla fingrar blandas med lukten av salt.

Jag ser in i hans ögon. De är gröna, vackra och obehagliga. ”Jag måste hem”. Jag vill hem. Ögonen i det perfekta ansiktet framför mig hårdnar, resignerar och viker undan.

”Du kan försöka” Han tar ett steg bort och vänder sig mot vattnet. ”men det är försent. Du har redan passerat gränsen.”

Jag hör knappt hans sista ord. Jag springer så snabbt benen bär mig. Granriset skrapar upp min hud och lämnar sår i mina kinder. Min andhämtning är häftig och blodsmak fyller munnen. Jag ser mig över axeln, men han har inte följt efter. Det gör mig inte lättad, snarare besviken.

Cykeln står kvar där jag lämnat den. Jag trampar frenetiskt. Tiominutersvägen tar knappt sju minuter. Kraften i kroppen dör i samma stund som adrenalinet lägger sig. Foten slinter och jag välter. Jag lämnar cykeln i diket, ignorerar mina blodiga knän och går över kullerstenen på huvudgatan. Bageriet är redan öppet. Café Lugnet, småhålans egen stolthet. Ingen skulle någonsin våga säga annat än att bullarna smakar gudomligt, att påstå något annat vore att häda.

”Gud vad hemskt.” En nasal rösten skär genom trumhinnorna. Det är hon. Jag hatar henne, avundas henne helt enkelt. Inte för att hon är smartare eller bättre än mig utan för att hon är enkel och dum.

”Ja, också här i vår lilla stad. De hittade kroppen i sjön. Du vet där vi brukade leka när vi var små, vid klipporna.” Tjejen på motsatt sidan bordet nickar.

Jag böjer ner huvudet och småspringer förbi. I samma stund som jag passerar viftar hon bort sitt guldfärgade hår från ansiktet. Hon får inte känna igen mig. Jag orkar inte prata. Jag håller andan, men hon ignorerar mig. Jag har ångrat beslutet att flytta hem från storstan fler gånger än vad som går att räkna till.

En drunkningsolycka, här i byn. Jag ser ner på mina händer, på ryckningarna som en gång varit mer av darrningar. Jag minns mitt senaste samtal med psykologen. Det är ju inte som om jag är dum. Jag vet att hjärnan är fusk up och att risken med att vistas på vatten är liten, men så länge den finns kan jag inte ignorera faran. Kroppen rusar igång vid tanken. Han, den legitimerade psykologen med svar på allt, hade lagt huvudet på sned och sett medlidande på mig. ”Men om ni förflyttar er, åker ut på öppet hav, vari finns risken då?”

Jag rycker på axlarna. ”Vad är det som säger att båten inte sjunker: moterhaveri, omarkerade grund, oväder, you name it.”

Han andas ut, en maskerad suck. Gubben är trött på mina argument. Han kan inte överbevisa mig. Det finns risk i allt även om sannolikheten att en förkylning är något annat än just en förkylning är väldigt liten. Det är lustigt att jag lider av det, katastroftänk. Det är inte som om jag är rädd för att dö. Jag har ju till och med gjort ett eller två halvhjärtade försök. Det han inte vet är att det handlar om kontroll eller kanske mer korrekt oförmågan att släppa kontrollen. Det är paradoxalt att viljan att få full kontroll har fått mig att tappa den. Hjärnan jobbar så hårt att den blir grumlig, smälter, trycker mot pannbenet – får mig att vilja slå huvudet i väggen. Men jag har redan testat. Det hjälper inte.

Äntligen framme. Jag hoppar över staketet och kliver in genom balkongdörren. Jag stänger den aldrig, inte ens på vintern. Den har varit på vid gavel sedan jag läste den där polisutredningen. Den om att risken att dö i brand är större än att bli mördad av en inkräktare i sömnen.

Telefonen ringer. Jag låter samtalet gå till svararen. Det är mamma. Hon säger ingenting, men jag känner igen gråten. Det hugger till i bröstet. Jag sträcker mig efter telefonen, men försent. Samtalet dör ut.

Det smäller till i hallen, och jag rycker till. Jag gör det varje gång tidningen dimper ner på golvet. Småstadstragedin är riksnyheter. Jag har slutat läsa tidningen, att vältra sig i olyckor förvärrar tydligen mitt tillstånd, men idag känner jag mig stark – så åt skogen med gubben som vet allt. Jag böjer mig ner, tidningen färgas mörkgrå av mina blöta fingrar. Ett ansikte stirrar mot mig. Hon håller i ett diplom, urringningen framhäver brösten, håret är nyfriserat och benen rakade. Jag känner igen henne. Jag sätter mig ner på golvet och slår armarna om knäna och då minns jag melodin.

Jag sitter på bryggan. Det är mitt i natten och jag sover inte. Jag har inte sovit på tre, eller är det kanske fyra dagar. Mina fingrar rör vid vattenytan. Kylan tränger igenom huden, löper som myror upp längs armen, halsen och huvudet. Ringarna försvinner bort och jag ser ansiktet. Inte mitt, utan det vackra. Jag ser mig över axeln, men platsen bakom mig är tom. Jag böjer mig fram över kanten. De gröna ögonen har försvunnit. Jag låter ansiktet röra vid vattenytan, synen blir dimmig av vätskan. Jag blinkar och ser ansiktet lite tydligare. Jag drar överkroppen ner i vattnet, låter öronen passera ytan. Det porlar, och ljudet av vinden ersätts av tystnad. Tystnaden bryts av ett hummande. Synapserna försöker lägga ihop tonerna och i det ögonblicket räcker han mig handen. Det är inte första gången, men den här gången tar jag den. För han har lovat – att väl under ytan klarnar allt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s